Blogg C Är verklighetens dramatik inte nog?

Den så kallade styckmordsrättegången är ett välkänt och omskrivet rättsfall vars efterdyningar pågår ännu.

Hanna Olsson och Per Lindeberg har skrivit varsin bok om fallet. Hanna Olssons bok Catrine och rättvisan kom ut 1990 och Per Lindebergs Döden är en man 1998. De två författarna har olika utgångspunkt och olika syfte med sina böcker, men eftersom de handlar om samma fall så är handlingen delvis densamma.

Per Lindeberg anklagar i sin bok Hanna Olsson för att skriva tendensiöst, att undanhålla fakta och vilseleda läsaren. Det vill säga just det som jag fått i uppgift att analysera i den här recensionen. Men mer om det senare, jag börjar med en sammanfattning som också får tjäna som en slags resumé av handlingen i båda böckerna.

Sommaren 1984 hittas delar av en styckad kvinnokropp i Stockholm. Två män, som i pressen kommer att kallas för allmänläkaren och obducenten, åtalas för mordet och fälls i tingsrätten 1988. Rättegången ogiltigförklaras senare och när den görs om frias männen från mordmisstankarna. I domskälen skriver dock tingsrätten att männen har styckat kvinnan. Det brottet är preskriberat så de kan inte dömas för det och inte heller kan de överklaga domskälen. Här slutar Hanna Olssons bok medan Per Lindebergs bok även följer fallet genom kammarrätten där männen blir av med sina läkarlegitimationer.

Detta är en starkt förenklad beskrivning av en omfattande polisutredning, flera komplicerade rättsprocesser i olika instanser och en enorm mediebevakning. Det som de två författarna gör är att syna och beskriva de många komplicerade uppgifterna och de inblandade människorna.

Det handlar mycket om olika vittnens trovärdighet, och våra förutfattade meningar om deras trovärdighet baserade på deras status och kön. Det handlar om ett litet barn som dessutom talar genom en vuxen, om prostituerade kvinnor och om kvinnliga och manliga poliser, om karriärhungriga akademiker och medicinska experter i långa rader. För det saknas direkta bevis på att kvinnan har mördats och av vem. Det hela är ett så kallat indiciemål.

Som om mord och styckning inte skulle räcka för få uppmärksamhet i medierna så finns även kopplingar till sex, incest, självmord, kvinnoförtryck, prostitution, våldsfilmer och privatspanare. Båda böckerna beskriver också det enorma intresset i medierna och mediernas roll i rättsprocessen.

I förordet till sin bok säger Per Lindeberg att han vill belysa om den rättsliga processen påverkats av publiciteten, om domstolarna visat lyhördhet inför opinionsyttringarna och om de två läkarna utsatts för ett justitiemord. Han gör en fullständig genomgång av fallet som resulterar i 750 sidor text. Han har uppenbarligen gått igenom polisens utredningsmaterial, förhör med vittnen, teknisk bevisning, ja allt. Resultatet presenteras strukturerat och utförligt med källhänvisningar och citat.

Trots det faktaspäckade upplägget och det enorma omfånget är Döden är en man en lättläst och spännande bok. Den känns trovärdig, som en enda (jätte-) lång faktaartikel. Jag imponeras av författarens kapacitet och kunskap, han har verkligen vänt på varje sten och redovisar alla detaljer. Men samtidigt läser jag ju Hanna Olssons bok och förstår att hela fallet kan ses från olika håll.

Och visst innehåller Döden är en man skönlitterära knep. Det finns gott om målande personbeskrivningar där Lindeberg fäller subjektiva kommentarer om de olika vittnenas karaktärsdrag. Han kryddar också sin dokumentär med återkommande ”cliffhangers”. Många kapitel avsluts med att Per Lindeberg låter oss förstå att nu kommer ännu en dramatisk vändning: ...strax skulle ett vittne framträda som..., eller ...detta var bara början... Det är effektivt och gör att jag vill läsa vidare.

Hanna Olsson vill belysa fallet ur ett annat perspektiv nämligen om kön och klass hade någon betydelse för den friande domen. Hon diskuterar om det var det faktum att den mördade var kvinna och prostituerad, och att männen var just män med hög status, som gjorde att männen friades. Detta trots att de ansågs ha styckat kroppen.

Hanna Olssons bok har ett mindre omfång, bara lite drygt 200 sidor. Den innehåller källhänvisningar och citat och upplevs liksom Döden är en man som en dokumentär. Här finns också litterära grepp som personbeskrivningar bland annat av offret och hennes bakgrund.

Men återigen är det tydligt hur de två författarna väljer att lyfta fram olika delar, olika vittnens berättelser eller utlåtanden. När de sedan analyserar och kommenterar vittnenas karaktärsdrag och personliga agendor, och drar slutsatser kring deras trovärdighet utifrån detta, så förstärker de sin egen ståndpunkt.

Jag vill inte påstå att någon av dem ljuger eller att de manipulerar eller vilseleder läsaren. Men att de ändå leder oss läsare i en tydlig riktning, och att de gör det med både dramatik och fakta, blir allt tydligare ju längre jag läser. Detsamma gäller hur de båda väljer att skildra mediernas roll i fallet.

Om den ena boken är mer sann än den andra kan jag omöjligt svara på. Fallet är alldeles för komplicerat och omfattande för det. Och kanske är det i sådana här komplicerade och upprörande fall som denna typ av journalistik får stor genomslagskraft. Och författaren har därmed ett stort ansvar för etik och källkritik. Vi leds ju genom det som om det vore en helt igenom dokumentär beskrivning av en helt igenom kunnig person. Jag, som ofta är godtrogen, är glad att jag läste båda böckerna. För visst är det väl så att trots att Per Lindeberg tagit med så mycket fakta, så har han också valt bort något och lagt till något.

Per Lindeberg kommenterar i sin bok Hanna Olssons bok, och hans kritik är mycket hård. Hanna Olsson undanhåller fakta och får vittnen att framstå som trovärdiga som inte var det, enligt Lindeberg. Hon återger också just de felaktigheterna i rättegången som Lindeberg visat att de är just felaktigheter. På så sätt bidrar Hanna Olsson till den opinion mot läkarna, som leder till att de anses skyldiga till styckningen, menar Lindeberg.

Per Lindeberg ger flera exempel på hur Hanna Olssons sätt att skriva gör hennes bok till mer fiction än fakta. Bland annat att Hanna Olsson återger barnets berättelse i form av dialoger mellan henne och mamman, när den i själva verket har återberättats av mamman. Det, menar Lindeberg, gör att barnets vittnesmål framstår som trovärdigare än vad det är. Jag är inte säker på att jag helt delar varken hans beskrivning av Hanna Olssons bok eller hans slutsats, men det är ett intressant exempel på hur ett skönlitterärt grepp som dialoger kan påverka läsaren.

Båda böckerna är läsvärda, de handlar om flera mycket svåra frågor. Båda pekar också på mediernas roll. Det var stora ”drev” i olika omgångar och det publicerades också bilder och uppgifter som ur pressetisk synpunkt var tveksamma. Vilket också båda författarna tar upp och diskuterar. För oss är böckerna därför dubbelt intressanta, inte bara som exempel på en annan slags journalistik, utan också genom diskussionen av mediernas roll och uppförande i just detta rättsfall.

För mig återstår bara att läsa Lars Borgnäs bok Sanningen är en sällsynt gäst. Han i sin tur anklagar visst Per Lindeberg för att förvanska verkligheten...

Blogg B Att publicera eller inte publicera, det är frågan

Vilka uppgifter om personer, religiösa åsikter och etniskt ursprung ska publiceras i samband med brott? Det finns åtminstone tre olika aspekter att reflektera över:
1.Ska uppgifterna vara med överhuvudtaget?
2.Vilka detaljer ska vara med?
3.När är det lämpligt att publicera?

I radioprogrammet Medierna 31/1 2009 diskuteras när religiös bakgrund ska redovisas och inte i nyhetsförmedlingen. Enligt etiska regler för press, TV och radio ska berörda personers religiösa åskådning inte framhävas om det saknar betydelse och är missaktande.

Programmet analyserar vilka avvägningar som olika tidningar gjorde i samband med ett mord på en homosexuell man. En av de två misstänkta unga männen har en blogg om islam och moralfrågor där det står om bland annat homosexualitet.

Sydsvenska Dagbladet valde att inte ta med uppgifter om de misstänkta männens religiösa åsikter. Nyhetschefen Jonas Nyrén motiverar det med att det enligt polisen inte är ett motiv till händelsen och att det inte heller är relevant för att beskriva personerna.

Aftonbladet däremot väljer att publicera detaljer kring den religiösa bakgrunden och citerar även ur bloggen. Man spekulerar om detta kan vara ett tänkbart motiv. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin menar att alla religiösa samfund har ett spänt förhållande till homosexualitet och därför var det relevant att rapportera om de religiösa åsikterna i detta fall.

Andra tidningar går en medelväg och berättar om bloggen, men utan att nämna att den är religiös. Det är för att ge en bakgrundsbild av gärningsmannen, som är mycket aktiv på bloggen. Tidningen QX skriver tidigt att det kan vara ett hatbrott, att det kan finnas ett ideologiskt motiv. De vill lyfta fram att hatbrott mot homosexuella förekommer. Samtidigt vill man avvakta med detaljer tills att mer information om motivet kommer fram.

Jag ser den svåra balansgången mellan att ge en korrekt bild av det som hänt och att peka ut enskilda personer eller hela grupper. Ett förhållningssätt kan vara att noga överväga vid vilken tidpunkt olika detaljer publiceras. Just som flera tidningar gör i detta fall. Man avvaktar med den religiösa kopplingen tills motivet är klarlagt, man ger inte detaljer så att de misstänkta kan identifieras innan de är dömda för brottet. Det blir en slags försiktighetsprincip.

Medieprofessorn Stig Hadenius anser att svenska medier är för försiktiga. Han hävdar att namn på brottslingar ska publiceras för att förebygga brott. Men det leder till nya svåra avvägningar. När ska namnet publiceras? När en person är misstänkt för brott? Eller räcker det att personen ”förekommer” i utredningen? Eller ska namnet på alla som är dömda för samma brott tidigare tas med.

Stig Hadenius menar också att vittnen kan inse att de har värdefull information när de får se ett namn i samband med ett brott. Jag tror ändå det är klokt med en stor försiktighet när det gäller att namnge personer. Visst har vi alla ett ansvar för att förebygga brott. Men just den delen som handlar om att hindra misstänkta och tidigare dömda från att begå brott bör nog överlåtas åt polis och andra myndigheter. Medierna kan göra mycket annat för att förebygga brott.

Jan Helin, Aftonbladet menar att man inte ville vänta med nyheten om att en av de misstänkta hade en religiös blogg. Uppgifterna fanns redan ute på flera andra bloggar. Det är bättre att gå ut med till exempel en religiös koppling och sedan dementera, hävdar Jan Helin i programmet. Det hjälper också till att ta bort förutfattade meningar om olika religiösa samfund.

Problemet är att det kan ta lång tid innan en sådan dementi kommer. Den får kanske inte samma utrymme och genomslagskraft som den ursprungliga nyheten. I artikeln Moralen i fokus när medierna släpper loss drevet i DN 19/10 2007, använder Leif Silbersky uttrycket ”...att man får trycksvärtan på sig som man inte kan tvätta sig ren från”. En person som blir frikänd i rättegång kan ändå förbli dömd i allmänhetens ögon.

När Aftonbladet försöker tävla med bloggarna bortser man från kvaliteten på uppgifterna och underskattar människor. Det är inte unikt för nyhetsförmedling att någon annan gör det snabbare, billigare och kanske sämre. Du kan köpa en cykel på stormarknaden för 1500 kr men du kan också gå till din cykelhandlare och köpa en Helkama för 7000 kr. Och få en cykel du kan lita på, i alla väder.

Släppa vädret - aldrig i livet!

Det är bara att erkänna, jag har blivit beroende. Jag tuggar i mig Landväder, Varningar och Radar/blixt, Sverige till morgon, middag och kväll. SMHI:s webbplats gör mig rustad att klara dagen, den skänker hopp och tröst.

Min egen digitala utomhustermometer har gett upp i kylan. Men vad gör det när SMHI generöst förser mig med en temperatur varje timme från flygplatsen bara några kilometer bort. Då får jag dessutom en röd linje som visar om temperaturen, åh nej inte igen, befinner sig i fritt fall. Eller om den tröstande redan har vänt och är på väg uppåt igen. Det behövs inte mer för att jag ska bli glad.

Mest fascinerande är Radar/Blixt, Sverige. Där kan jag se om det snöar ute! Titta ut genom fönstret människa, tänker ni. Javisst, men här kan jag trycka på sekvens och få en snabbspolning av snöovädret när det drar fram över Sverige. Jag leker meteorolog och spekulerar över hur snön rör sig vidare. Klistrad framför datorn väntar jag på nästa uppdatering.

Dags att gå ut i solen. Nej, förresten jag tittar på solen på SMHI:s webbplats istället. Den är så gul och fin och har tjocka solstrålar som i en barnbok. Och marken är grön, det är som att snälla SMHI förstår att vi inte orkar med en kartbild med snö på.

Blogg A Nyhetsvärdering

Så långt borta och ändå så nära

Charlotte Kalla segervrålar från tidningarnas förstasidor på tisdagsmorgonen. Nästa dag är det Björn Ferrys ansikte som ler mot oss. Att OS-guld är en nyhet av vikt framgår tydligt. Inte bara förstasidorna upptas av guldyran. Flera sidor inuti tidningarna ägnas åt att analysera smått och stort kring loppen och segrarna själva.

För att en händelse ska bli en nyhet ska den ligga nära läsaren. I tiden kan OS-guldet knappast komma närmare, tidsskillnaden gör att skidloppen ligger på kvällen i Sverige och nyheten kan landa pinfärsk i morgontidningen. Men den verkliga närheten är den kulturella. Vi har längdskidåkningen i blodet. Sverige, denna lilla och samtidigt stora och stolta skidnation, där vi lever halva året i snö och mörker. Vi kan skidåkning, till och med våra kungar åker skidor. Och som vi har väntat på att få visa hela världen det.

Närhet skapar nyheter, men nyheter skapar också närhet. Det geografiska avståndet till Vancouver är långt men krymper plötsligt till ingenting. Hela Sverige befinner sig i Vancouver och vi har vunnit.

Nyhetsrapporteringen som annars gärna kretsar kring huvudstaden, hamnar plötsligt i Tärendö. Och reportern på radions Studio Ett som är ovan vid norrbottniska ortsnamn har stora problem med betoningen.

Om OS-guldet är en så viktig nyhet, som utrymmet i tidningarna antyder, finns det naturligtvis delade meningar om. Att OS-guldet är en nyhet som verkligen intresserar svenska folket råder det däremot inget tvivel om. (Att nyhetsvärdering är ett relativt begrepp visar Norrköpings tidningar, som förpassar Charlotte från framsidan till förmån för ett semmeltest!)

En nyhet som utan tvekan är viktig är rapporteringen från kriget i Afghanistan. Den får också utrymme i tidningarna i början av veckan.

I Bengt Johanssons i uppsats Vid nyhetsdesken läser jag om självmordsbombarna i Irak som inte längre har ett nyhetsvärde för att de helt enkelt är för många och uppträder för ofta. Han beskriver hur krig och konflikter slutar vara nyheter trots att många människor dör och många människors liv påverkas. Kriget blir ett normalt tillstånd och är ingen oväntad, plötslig händelse längre.

Det som nu gör konflikten i Afghanistan värd att rapportera om, är att den har trappats upp. Ännu fler soldater ska nu kriga mot varandra och ännu fler soldater och civila ska dö. Ytterligare ett exempel på hur tidningarna vinklar nyheten så att den upplevs som nära får jag när jag råkar se International Herald Tribune på torsdagen. På förstasidan finns en stor bild på en man som skadats i kriget. Det är en amerikansk soldat.

Blir du också vänlig av tågförseningar?

Hört på tåget igår och idag:
- Oj, bara en kvart försening mellan Malmö och Stockholm, det var ju bra.
- Jag sitter på tåget nu, mm, vi står stilla, jag kommer när jag kommer.
- Stackars personalen, de gör så gott de kan.

Visst känns det så extremt med snö och ändå så förunderligt normalt. Vi bor i Sverige och det är vinter. Det stör våra extrem inrutade liv, visst, men vi pratar med varandra.