Blogg C Är verklighetens dramatik inte nog?

Den så kallade styckmordsrättegången är ett välkänt och omskrivet rättsfall vars efterdyningar pågår ännu.

Hanna Olsson och Per Lindeberg har skrivit varsin bok om fallet. Hanna Olssons bok Catrine och rättvisan kom ut 1990 och Per Lindebergs Döden är en man 1998. De två författarna har olika utgångspunkt och olika syfte med sina böcker, men eftersom de handlar om samma fall så är handlingen delvis densamma.

Per Lindeberg anklagar i sin bok Hanna Olsson för att skriva tendensiöst, att undanhålla fakta och vilseleda läsaren. Det vill säga just det som jag fått i uppgift att analysera i den här recensionen. Men mer om det senare, jag börjar med en sammanfattning som också får tjäna som en slags resumé av handlingen i båda böckerna.

Sommaren 1984 hittas delar av en styckad kvinnokropp i Stockholm. Två män, som i pressen kommer att kallas för allmänläkaren och obducenten, åtalas för mordet och fälls i tingsrätten 1988. Rättegången ogiltigförklaras senare och när den görs om frias männen från mordmisstankarna. I domskälen skriver dock tingsrätten att männen har styckat kvinnan. Det brottet är preskriberat så de kan inte dömas för det och inte heller kan de överklaga domskälen. Här slutar Hanna Olssons bok medan Per Lindebergs bok även följer fallet genom kammarrätten där männen blir av med sina läkarlegitimationer.

Detta är en starkt förenklad beskrivning av en omfattande polisutredning, flera komplicerade rättsprocesser i olika instanser och en enorm mediebevakning. Det som de två författarna gör är att syna och beskriva de många komplicerade uppgifterna och de inblandade människorna.

Det handlar mycket om olika vittnens trovärdighet, och våra förutfattade meningar om deras trovärdighet baserade på deras status och kön. Det handlar om ett litet barn som dessutom talar genom en vuxen, om prostituerade kvinnor och om kvinnliga och manliga poliser, om karriärhungriga akademiker och medicinska experter i långa rader. För det saknas direkta bevis på att kvinnan har mördats och av vem. Det hela är ett så kallat indiciemål.

Som om mord och styckning inte skulle räcka för få uppmärksamhet i medierna så finns även kopplingar till sex, incest, självmord, kvinnoförtryck, prostitution, våldsfilmer och privatspanare. Båda böckerna beskriver också det enorma intresset i medierna och mediernas roll i rättsprocessen.

I förordet till sin bok säger Per Lindeberg att han vill belysa om den rättsliga processen påverkats av publiciteten, om domstolarna visat lyhördhet inför opinionsyttringarna och om de två läkarna utsatts för ett justitiemord. Han gör en fullständig genomgång av fallet som resulterar i 750 sidor text. Han har uppenbarligen gått igenom polisens utredningsmaterial, förhör med vittnen, teknisk bevisning, ja allt. Resultatet presenteras strukturerat och utförligt med källhänvisningar och citat.

Trots det faktaspäckade upplägget och det enorma omfånget är Döden är en man en lättläst och spännande bok. Den känns trovärdig, som en enda (jätte-) lång faktaartikel. Jag imponeras av författarens kapacitet och kunskap, han har verkligen vänt på varje sten och redovisar alla detaljer. Men samtidigt läser jag ju Hanna Olssons bok och förstår att hela fallet kan ses från olika håll.

Och visst innehåller Döden är en man skönlitterära knep. Det finns gott om målande personbeskrivningar där Lindeberg fäller subjektiva kommentarer om de olika vittnenas karaktärsdrag. Han kryddar också sin dokumentär med återkommande ”cliffhangers”. Många kapitel avsluts med att Per Lindeberg låter oss förstå att nu kommer ännu en dramatisk vändning: ...strax skulle ett vittne framträda som..., eller ...detta var bara början... Det är effektivt och gör att jag vill läsa vidare.

Hanna Olsson vill belysa fallet ur ett annat perspektiv nämligen om kön och klass hade någon betydelse för den friande domen. Hon diskuterar om det var det faktum att den mördade var kvinna och prostituerad, och att männen var just män med hög status, som gjorde att männen friades. Detta trots att de ansågs ha styckat kroppen.

Hanna Olssons bok har ett mindre omfång, bara lite drygt 200 sidor. Den innehåller källhänvisningar och citat och upplevs liksom Döden är en man som en dokumentär. Här finns också litterära grepp som personbeskrivningar bland annat av offret och hennes bakgrund.

Men återigen är det tydligt hur de två författarna väljer att lyfta fram olika delar, olika vittnens berättelser eller utlåtanden. När de sedan analyserar och kommenterar vittnenas karaktärsdrag och personliga agendor, och drar slutsatser kring deras trovärdighet utifrån detta, så förstärker de sin egen ståndpunkt.

Jag vill inte påstå att någon av dem ljuger eller att de manipulerar eller vilseleder läsaren. Men att de ändå leder oss läsare i en tydlig riktning, och att de gör det med både dramatik och fakta, blir allt tydligare ju längre jag läser. Detsamma gäller hur de båda väljer att skildra mediernas roll i fallet.

Om den ena boken är mer sann än den andra kan jag omöjligt svara på. Fallet är alldeles för komplicerat och omfattande för det. Och kanske är det i sådana här komplicerade och upprörande fall som denna typ av journalistik får stor genomslagskraft. Och författaren har därmed ett stort ansvar för etik och källkritik. Vi leds ju genom det som om det vore en helt igenom dokumentär beskrivning av en helt igenom kunnig person. Jag, som ofta är godtrogen, är glad att jag läste båda böckerna. För visst är det väl så att trots att Per Lindeberg tagit med så mycket fakta, så har han också valt bort något och lagt till något.

Per Lindeberg kommenterar i sin bok Hanna Olssons bok, och hans kritik är mycket hård. Hanna Olsson undanhåller fakta och får vittnen att framstå som trovärdiga som inte var det, enligt Lindeberg. Hon återger också just de felaktigheterna i rättegången som Lindeberg visat att de är just felaktigheter. På så sätt bidrar Hanna Olsson till den opinion mot läkarna, som leder till att de anses skyldiga till styckningen, menar Lindeberg.

Per Lindeberg ger flera exempel på hur Hanna Olssons sätt att skriva gör hennes bok till mer fiction än fakta. Bland annat att Hanna Olsson återger barnets berättelse i form av dialoger mellan henne och mamman, när den i själva verket har återberättats av mamman. Det, menar Lindeberg, gör att barnets vittnesmål framstår som trovärdigare än vad det är. Jag är inte säker på att jag helt delar varken hans beskrivning av Hanna Olssons bok eller hans slutsats, men det är ett intressant exempel på hur ett skönlitterärt grepp som dialoger kan påverka läsaren.

Båda böckerna är läsvärda, de handlar om flera mycket svåra frågor. Båda pekar också på mediernas roll. Det var stora ”drev” i olika omgångar och det publicerades också bilder och uppgifter som ur pressetisk synpunkt var tveksamma. Vilket också båda författarna tar upp och diskuterar. För oss är böckerna därför dubbelt intressanta, inte bara som exempel på en annan slags journalistik, utan också genom diskussionen av mediernas roll och uppförande i just detta rättsfall.

För mig återstår bara att läsa Lars Borgnäs bok Sanningen är en sällsynt gäst. Han i sin tur anklagar visst Per Lindeberg för att förvanska verkligheten...