Lika bra att erkänna med en gång, jag ”är” inte på Facebook. Jag tror dock att jag fortfarande existerar...
Vi är några stycken, vi är kvinnor, cirka 50 år, välutbildade har två–tre halvvuxna barn. Vi är den demografiska grupp som medierna i allt högre grad vänder sig till. Vi köper och vi är köpstarka. Nej, förresten vi köper inte längre. Vi låtsas att det är för att vi är miljömedvetna, men mest är det för att vi inte har tid. Vi behöver den nya journalisten som Kovach och Rosenstiel beskriver i The Elements of Journalism. Journalister som inte bara ger oss sann, riktig och objektiv information utan också hjälper oss att sålla fram åtminstone någon vettig kunskap ur den enorma informationsfloden.
Den känns inte självklar, analysen av de sociala medierna utifrån Kovach och Rosenstiels principer för god journalistik. Den sociala kommunikationen har ju alltid funnits där, parallellt och blandad med journalistiken. Men nu riskerar blandningen att bli en enda röra och mängden med information dränker oss.
Jag, jag, jag...
Det personliga och känslomässiga engagemanget är stort i sociala medier. Men oj, vad det gnälls. Gröna bloggare tycker att det är så jobbigt att veta så mycket om miljöproblemen när ingen annan kan något eller förstår något överhuvudtaget. Ibland är det förvisso något positivt som har hänt men alltför ofta något som bloggaren själv åstadkommit.
Och läser jag inte i Pontus Schultz krönika ”Jag höll inte med, och jag hade rätt”. Hm, handlar det om klyftan mellan bloggare och gammelmedierna eller handlar det om att Pontus analyserade rätt?
I samband med jordbävningen i Haiti rapporterade journalister om hur jobbigt det var för dem att möta offren, särskilt barnen. En del av den rapporteringen stod gammelmedierna för.
Men att blanda in privata erfarenheter, känslor och engagemang, är det inte ett sätt att göra det viktiga intressant och relevant? Jo det kan det vara. Men risken är att självupptagenheten skymmer själva berättelsen. Både när den skapas genom faktainsamling och intervjuer, när den presenteras och när någon läser den. Vad tycks förresten om min personliga inledning på detta inlägg? Finns det något allmängiltigt i den eller gäspade du redan i andra meningen?
När det blir vi, vi, vi... och politiska eller kommersiella intressen tar över journalistiken är det inte längre bara harmlöst och tråkigt. Då förskjuts hela perspektivet. Själva berättelsen, och syftet med den kommer då inifrån organisationen. Då är både objektiviteten och oberoendet i fara.
Att skilja på folk och folk
Med fokus på sin egen person eller organisation skriver bloggaren om det som intresserar honom själv. Gröne bloggaren berättar om hur han slutar åka bil. Men inte läses det av dem vars största intresse är bilen. Och inte heller av den ensamstående, deltidsarbetande mamman. Hon behöver inte ens fundera på att sluta köra bil för hon har aldrig haft råd att ta körkort.
När så många människor är aktiva på nätet och bidrar med så mycket information borde mångfalden öka och ge rimliga proportioner åt nyhetsvärderingen och analysen. I stället skiljs medborgarna åt. På funbeat.se, vilka samlas där och diskuterar träning och kost och peppar varandra? Inte är det de feta och otränade.
Här riskerar gammelmedierna att gå i samma fälla. Inte för att medarbetarna ännu tillåtits bli så personliga, utan därför att de vänder sig till en smalare, mer välutbildad och köpstark publik.
Lojaliteten ligger inte längre hos allmänheten utan hos skribenten själv, den egna organisationen och likasinnade. Detta förstärks av att många använder bloggar för att lyfta fram sin person för att göra karriär.
Sant eller falskt?
Att rapportera sant och riktigt är en annan av journalistikens hörnstenar enligt Kovach och Rosenstiel. Det går att hitta osanningar och faktafel i såväl gamla som nya medier. Många gör inte heller anspråk på att komma med någon kvalitetssäkrad text. Men de borde.
Återigen är det en blandning som ställer till det. Internet har gjort det betydligt enklare för företag att presentera sina egna informationstexter och bjuda in till dialog och erfarenhetsutbyte. Men syftet är inte bara att informera.
Med internet färdas nyheterna allt snabbare. Samtidigt är det enkelt att vidareförmedla andras nyheter. Att däremot verifiera att nyheten är sann, till exempel genom en noggrann kontroll av källor, tar för lång tid och kostar pengar. Så uppstår myter. Även gammelmedierna rapporterar om medicinska framsteg som i grunden visar sig vara falska. Här gäller det verkligen att förfina källkritiken när till och med själva forskningen styrs av kommersiella intressen.
Åsa Erlandsson har skrivit en bok om myter som sprids bland småbarnsföräldrar. Hon kallar det ”surfskräck”, när föräldrarna surfar runt och söker så mycket information att de till slut vet varken ut eller in. Dessa myter sprids också via webbplatser som uppges vara faktagranskade. Här finns dessutom ett informationsflöde som saknar rimliga proportioner och som är påverkat av kommersiella intressen.
Det ska va' roligt
Med programmet Debatt ger sig SVT in i ”nyhetsanalys som underhållning”. Ett antal personer skriker argument i munnen på varandra. Det rasande tempot gör det svårt för tittaren, och säkert även för redaktionen eller de medverkande, att bedöma någons kompetens eller källornas tillförlitlighet. Och inte redovisas de frågor som lämnas obesvarade. Här finns svar på allt bara man talar tillräckligt fort och tillräckligt högt.
Kanske är tanken att mångfalden bland deltagarna ska garantera någon slags allsidig belysning och objektivitet. Men objektiviteten ligger i hur fakta samlas in, inte hur den presenteras. Här blir själva presentationen huvudsaken. Det blir ointressant och ibland vilseledande.
Men delaktigheten då?
Visst har internet gjort det enklare för människor att delta i samhällsdebatten, att bidra med fakta, tankar och åsikter. Men vilka är det som verkligen gör allt detta? Kan det vara här som den verkligt problematiska klyftan finns, mellan de som är delaktiga och de som inte är det? Och inte mellan nya sociala medier och gammelmedier. Där finns nog exempel på god och dålig journalistik på båda håll.
Det finns en slags informationselit med resurser i form av kunskap, bredband, dator, tidningsprenumeration och framförallt tid. De navigerar skickligt i det nya medielandskapet, producerar nyheter, analyser och granskar makten. Men i vems intresse? Utanför informationssamhället står de som varken har tid, ork eller råd att delta i den offentliga debatten. De finns i Sverige och de finns därute över hela världen.
Det är den klyftan som både gammelmedier och nya medier måste överbrygga. Om vi alla ska bli fria och självstyrande.
Läs gärna Hemlös – med egna ord, texter av hemlösa människor 1997-2007. Journalistik och poesi i en härlig blandning som
- är tillräckligt sann och verifierad därför att det är upplevt och inte någon annans berättelse
- bevakar och granskar myndigheterna trots att skribenterna är så beroende av dem på ett grymt sätt
- granskar medierna
- bjuder in oss till kritik och debatt genom att generöst berätta om alla sina misslyckanden och låta oss se en både gömd och glömd del av vårt samhälle
- gör det viktiga både roligt och sorgligt och superintressant!
- ger rimliga proportioner till det här och många, många andra blogginlägg...
Och du, som orkade läsa ända hit, du tillhör den nya informationseliten.
Christina Winter
